Min blogg finns numera häääär :D

Alltså nu får det banne mig vara nog. Folk får sluta vara så äckligt falska! Det är ett spel, varför kan man bara inte sluta ljuga över "sin" identitet? När lögnen inte håller längre, då går man och sprider ut att man gett bort sitt konto istället, ytterst smart. Alla kommer SÄKERT gå på det. Åh. Det är verkligen synd om dig, på riktigt. Skapa ett nytt konto hade ju varit lite smartare om du hade velat fortsätta ljuga. Gud. Lägg ner det någon gång.

sdhfsd. Ursäkta att jag varit lite.... bitter de senaste dagarna i min blogg. Men det ena på det andra (inte bara detta, IRL spelar nog in en del också)  gör att man blir lite sån. Och nu när även en av mina bästa vänner här ska sluta spela känner jag inte direkt.. ngn större lust att vara glad, faktiskt. Men ska försöka bättra mig, annars lägger jag ner bloggandet. ;D Aja. Två bildspel väntas iaf! Ska försöka fixa dom i helgen. 
 

Det var knäpptyst runt oss. Till och med vinden verkade ha stannat avför att ägna sin fulla uppmärksamhet åt vad som nu pågick i Moorlands lilla padock. Det var nästan så jag blev förvånad att ingen verkade lägga märke til mina bultande hjärtslag, som tycktes överrösta mina egna tankar. Jag sträckte fram en darrande vänsterhand och samlade försiktigt ihop de tunna lädertyglarna. I vanliga fall skulle ja varit överlycklig över att få rida det första jag gjorde på mitt nya jobb, men just idag, just nu, med en hel armé av åskådare, och med dessutom världens suraste gubbe i fronten, kändes det inte lika bekvämt. 
Men så kom det igen, i samma veva som min hud lätt snuddade vid hingstens mörkt grå hårrem. Lugnet. Samhörigheten. Det fladdrade till i hjärtat, som om det visste, att detta var rätt. 'Se så, Melissa. Bara gör det.' Där var den igen. Rösten, som jag inte riktigt kunde förklara om den kom från mina egna tankar, eller från.. någonting, eller någon annat. Men den fick mig ändå att sparka av från marken, och smidigt svänga benet över hingstens rygg. Försiktigt sjönk jag ner i sadeln som knarrade lätt i protest. Världen höll andan. Som om den väntade på en explosion i vilken sekund som helst nu. 

Men ingenting hände. Det hela var väldigt märkligt. För varje sekund som gick, kände jag hur hingsten slappnade av, och även så jag. Jag vågade släppa efter på tyglarna, och efter vad som kändes som en evighet stod vi där, på långa tyglar, med ett lugn som tycktes växa över och i oss båda. "Duktiga, duktiga Quickwhisper." Viskade jag, böjde mig lätt framåt för att stryka min högra hand över djurets fortfarande svettiga hals. En frustning lämnade hans näsborrar, men ingenting annat störde lugnet, förutom att hans öron då och då vreds bakåt, som för att lyssna på mig, och vad jag tänkte härnäst. Hjärtat bankade fortfarande hårt i mitt bröst, men inte längre av samma anledning som innan. Nej, nu var det av spänning, samhörighet och glädje. Jag vet inte hur jag kunde veta det, men av någon anledning så visste jag, att den här hingsten och jag, vi var gjorda för varandra. Han var hästen jag drömt om sedan jag knappt kunde gå, men hästintresset redan hade fångat mina tankar. Det gav mig mod. Jag visste inte hur, men av någon anledning, så förstod jag att hingsten skulle lyssna på mig. Så jag kramade mjukt med mina ben runt hingstens sidor, och han svarade genast. Höger fram, vänster bak, vänster fram, höger bak. Så fortsatte det. Lugnt, harmoniskt. Jag behövde knappt styra, bara tänka ut honom på spåret. 
"Det var som........" Jenna stod bara och gapade. Men om hon såg förvånad ut, var det ingenting jämfört med den sura gubben som fortfarande hade sand kvar på sina ridbyxor, som bevis på att han inte alls klarat av detta på samma trygga sätt. Han ruskade till på sitt huvud, så hans tjocka kinder dallrade, och gnuggade sig hårt i de små ögonen med knytnävarna, som om han inte trodde vad han såg, och nu förväntade sig se mig på backen istället. Han fnös till. 
"Vänta bara tills du ska trava, då kommer smällen." Sa han högt, så det inte skulle uppstå några tvivel om att hela Moorland hörde att jag snart skulle flyga i backen. 
Jag kastade en hastig blick mot den hotfulle gubben. 'Tror han ja.' Jag kunde inte hejda leendet som spreds över mina läppar när de tankarna for igenom mitt huvud. Utan att ens tänka en extra gång på vad jag gjorde, samlade jag ihop tyglarna så jag fick en lätt kontakt med Quickwhispers mun, tryckte igen med mina ben, och hingsten föll genast in i en tvåtaktig rörelse. Jag tappade nästan andan. Hans trav var så mjuk och rund att det kändes som han svävade fram. 'Så ja, Melissa. Visa dom nu vad du kan.'  Rösten gav mig igen mod, och tillsammans, utan att göra något annat än att tänka det, föll vi in i en rund, taktfast galopp längst paddockens murar. Jag stod upp i stigbyglarna medan jag kände hingstens muskler jobba under mig. Skrattet som bubblade upp ur min strupe gick inte att hejda. Jag måste sett urfånig ut, men vad gjorde det, när jag hade hittat hästen i mina drömmar? 
"NU RÄCKER DET! HÄSTEN ÄR MIN OCH SKA HEM." Den ilskna stämman som bryskt avbröt den rofyllda stämningen fick Quickwhisper att tvärstanna. Jag flög fram över halsen men lyckades på något obeskrivligt sätt hålla mig kvar på hästryggen. Mannen gick med bestämda steg över paddocken, mot mig och Quickwhisper med ett ansikte som blev rödare och rödare för varje sekund. Jenna var inte sen i att springa efter den långa karln. 
"Snälla Mr. Kempbell, jag vet att du tycker detta är orättvist, men kan vi inte prata om detta?" Hon kom ifatt,  la en hand på hans överarm som för att hejda honom. Han vände sig tvärt om mot den blonda stalltjejen och skakade ilsket av hennes hand. 
"Prata? Prata?!" Han fnös till igen och böjde sig nästan hotfullt över henne. 
"Hästen är min! Det finns igen anledning att den där jäntan ska fortsätta tralla omkring på honom, ge mig ett skäl!" Hans röst höjdes, och hela Jorvik kunde nog snart höra vad som pågick i Moorland. 
"Men ser du inte? Dom.... dom hör ihop!" Jenna lät frustrerad, som om detta var något extremt ovanligt och viktigt. 
Samtidigt som situationen var skrämmande, kunde jag inte låta bli att känna glädje över Jennas ord. Då var det inte bara jag. Det syntes verkligen att hingsten och jag hade något annorlunda tillsammans. 
"HÖR IHOP?! BAH! Djur är inte till för att höras ihop med, ficka lilla! De är till för att de ska arbeta! Den där!" Han pekade med ett knubbigt finger på Quickwhisper. 
"Den där skulle kunna dra hur tungt som helst. Förstår du? Han kan göra mer jobb än någon annan häst jag träffat! Hur han kan vara så stark, det vet jag inte, med tanke på hans lilla kropp. Men en stark varelse, det är han baske mig! Höra ihop hit och höra ihop dit. Det finns tusen andra hästar hon kan höra ihop med!" 
"Men Mr. Kempbell, om du bara kunde lyss....." Jenna blev avbruten av hans sura stämma innan hon ens hann prata klart. 
"HUR VÅGAR DU SÄGA ÅT MIG VEM JAG SKA LYSSNA PÅ?! DET ÄR MIN HÄST OCH NU SKA HAN HEM. PUNKT SLUT!" Han stod så nära Jenna att han nästan spottade henne i ansiktet när han skrek. Han gav henne en sista svart blick, innan han vände uppmärksamheten mot mig och Quickwhisper. En ilning av oro for igenom min kropp, men den dämpades nästan genast. 
'Ingenting att vara rädd för. Vi har äntligen funnit varandra igen, Melissa. Att slita oss itu ännu en gång kommer vara svårt. Du är en av oss nu.' Jag fick inte riktigt tillfälle att fundera på orden. "Quickwhisper.... Det är ddig jag hör i mina tankar.." Jag viskade, och trots att orden knappt uttalades, kändes det så befängt att säga dom. En häst kunde inte vara ens tankar. Men någonting i mig, sa mig att jag hade rätt. Vi förstod varandra. 
"Okej, nu gör vi detta. Tillsammans." I samma stund som orden lämnade min strupe, spände hingsten sin musklade kropp, och kastade sig framåt i en vägvinnande galopp. Vi sprang, ut från paddocken, genom Moorlands grindar, följde vägen norrut. Jag vågade inte titta bakåt, jag följde bara med hingsten i hans långa steg framåt. Det enda som vittnade om att vi lyckats smita förbi Mr. Kempbell, var det ilskna skrik som ekade över bergstopparna. Jag märkte aldrig att jag var bevakad av en lång, mörkhårig kvinna när jag for bort från Moorlands gröna marker. 

Jag vet inte hur länge vi sprang. Eller ens vart. Jag lät Quickwhisper visa vägen. Jag hade tappat tidsuppfattningen helt när vi äntligen stannade. Det enda som vittnade om att vi hade sprungit länge var att det började skymma. 'Jag tror vi är i säkerhet nu, Melissa.' Jag nickade, vilket kändes väldigt ovanligt och dumt, eftersom ingen riktigt hade sagt något. 
"Vart... är vi någonstans..?" Jag såg mig omkring. Vi befann oss i någon sorts grotta. Jag böjde mig lätt framåt, för att svänga benet över hästens rygg, och smidigt lät jag mina fötter landa på marken. 'I säkerhet.'  Var det enda svar jag fick på min fråga. Det var så mycket som hänt. Frågorna snurrade i mitt huvud tillsammans med förvirringen. Jag såg mig omkring i den dunkla grottan, som inte innehöll någonting, bortsett från någon enstaka torr kvist och en och annan sten. Jag vred blicken mot hingsten. Granskandes. Var det verkligen så att det var han som pratade med mig? Och hur kunde det komma sig? Varför var det bara jag som verkade höra honom? Quickwhispers blick låg ut mot grottans öppning, som om han vaktade. Jag svalde, och kunde inte låta bli att testa. 
"Kan du förstå vad jag säger?" Trots att jag var ensam, skämdes jag nästan över frågan. Det var väl klart att han inte kunde. Jag hade inbillat mig alltihop. Drömde säkert. Ja, så måste det vara. En dröm. När jag vaknade skulle det inte finnas någon Quickwhisper eller Mr. Kempbell. Jag skulle anlända till Moorland i lugn och ro och börja mocka åt Jennas vanliga hästar. 
Men jag kunde nästan höra leendet i hingstens ton i mina tankar. 
'Lika bra som du kan förstå mig, lilla Melissa.'  Han vred på huvudet, och våra blickar möttes. 'Jag har väntat på dig, så länge. Nu är du äntligen här.'  Jag förstod verkligen ingenting. Hade han väntat på mig? Varför? Vad hade jag gjort som förtjänades väntas på? En medelmåttig tjej som inte var särskilt duktig på något speciellt, faktiskt riktigt dålig i idrott, hur kunde han vänta på mig? 
"Hur.... hur kan du tala till mig?" 
'Du är en ödesryttare.'  Han svarade som om det var det självklaraste i världen och skulle ge mig svar på alla mina frågor. 
"Ödesvadå?" 
Hingsten ruskade på huvudet, och jag kunde nästan svära på att han skrattade till. 'Det är någonting som Elisabeth kommer att berätta för dig, när tiden är inne. Idag och nu, måste vi fokusera på Mr. Kempbell. Han kommer inte ge upp varken dig eller mig. Tvärtom, har vi nu öppnat en port till ondskan genom vår återföreing.'  
Återförening? 
"Har vi träffats förut?" Jag kunde inte hejda frågan, men Quickwhisper verkade inte vilja ge mig mer svar på det just nu, det förstod jag när hans blick återgick till att bevaka utgången. 'En annan gång, Melissa.' Tankarna strök under hans handling.
 "Vi måste tillbaka, visst? Jag menar.... vi kan ju inte vara på flykt i resten av våra liv. Mr. Kempbell måste övervinnas." Jag vet inte hur jag förstod det. Men hingsten nickade till så hans kritvita man föll in i en vacker rörelse på hans hals. 
'Jag tror det är dags att du träffar Thomas Moorland. Han kan hjälpa oss.'  Jag hade hört namnet. Jenna hade nämnt något om honom att han ägde stallet, men mer än så visste jag inte. 
' Vi måste sova lite först. I gryningen återvänder vi.'  Jag skulle omöjligt kunna sova, men hingsten verkade bestämd. Så jag la mig ner, och utan att jag fattade hur, föll ögonlocken tungt över mina ögon och jag föll in i en djup sömn. 
Quickwhisper tog några steg närmre mig, snuffsade mig i håret och frustade till. 'Tänk så stor du blivit sedan sist, lilla lilla Melissa.'  Så försiktigt vek han ihop sina långa ben intill min kropp. Jag märkte inget av detta, förutom att jag kände en varm kropp mot min, vilket fick mig att sjunka in i en djupare sömn. 


Den rödklädda gestalten utanför grottan hade ögon fyllda av avsky när hon blängde på ryttaren och hästen i grottan. "Moorland, säger dom..." Hon gav dom en sista blick, innan hon tvärt svängde om, smög bort till sin kolsvarta häst och svängde sig upp utan att använda stigbygeln. "Kom igen, Khaan, Jag tror vi har nyheter att berätta för Mr. Sands." Hon gav grottan en sista hatisk blick innan hon drev på sin häst genom en mörka skogen, bort från de sovande återförendae vännerna, Melissa och Quickwhisper. 

Nu kan man följa mig via bloglovin även på denna blogg! Klicka på länken nedan. :D 

   

Jag har blivit tjatad på att det ska bli mer aktivitet här, så jag bad om förslag om vad som kan skrivas ner. Haley tyckte jag skulle skriva ett inlägg om henne, så here you go. :) (Förlåt mig kära du att jag har tagit bilder som kommer från din blogg uan lov, men jag antog att det var okej). 

Haley Sunbear har många smeknamn. Hal, Ley, Ley Ley, Halle, Nalle /-n osv osv. Jag tror faktiskt att de flesta som träffat henne har ett alldeles uikt och eget namn till denna unga fröken. Själv föredrar jag Hal och Nalle. 
Hal har varit med sedan tidernas begynnelse, alltså sedan Golden Comets levde. Hon var en av de som fick klubben att leva, och hon var dessutom våran mästare i dressyr. 

Utan Nalle är jag ganska så säker på att Golden Comets inte hade varit lika kul. Vi kände inte varandra sådär jättebra då, men du fick mig alltid glad genom dina små inflikningar här och där. 
Sen under NML's tid försvann du in i pluggträskets värld, och det gick flera månader innan vi fick se ditt glada ansikte igen. 
Jag kommer fortfarande ihåg det;  NML hade upplösts och det var när Crystal Ghosts hade funnits ett tag. Jag skötte om Lusens hästar så stod du där hel lugnt vid brevlådorna. Jag lovar att jag hade hopade två meter när jag såg att det var du. 
Så det var inte ens en fråga trot jag, du bara SKULLE med i CG. Efter det har allt varit annorlunda, men ändå samma. 

Du är en underbar person, som alltid är rolig att prata med. Det är helt enkelt svårt att fortsätta vara ledsen när du är inne och hela tiden drar upp stämningen. Du har alltid saker i bakhuvudet att hitta på (eller om du nu hittar på spontant), så man får sällan tråkigt med dig. Även om man själv kanske inte är lika aktiv i chatten varenda gång, så är du ändå där, nästa gång man är redo att prata, och du äger på att tävla, både "vanliga" tävlingar och champoinat vad du själv än säger). Du är awesome, helt enkelt! :D 

Nu har Hal varit med oss några månader, och under dom tre månaderna så känner i alla fall jag att du har växt in i cg på ett otroligt bra sätt. Och med risk för att låta egoistisk; Jag kommer inte överleva CG utan dig, för du ska vara där helt enkelt! :D Ett CG utan Hal skulle bli som Sverige utan årstider. :') Du är en underbar vän som jag aldrig skulle klara mig utan. Nu när vi haft våran... eh... första motgång.. eller vad man ska kalla det, så känner jag det ännu mer. Men kom ihåg att du äger, och jag är otroligt glad över att ha dig som min vän. <3 <3 <3

Tänkte att jag skulle lägga ut del 1, och om den uppskattas så fortsätter jag skriva. Denna har jag publicerat för länge sedan i min gamla blogg, men jag blev så sugen på att fortsätta den, så här kommer del 1 igen! :D 
  
ÖDETS KRAFT - DEL 1
”Men fånga in hästkräket då!” En hård och kall mansröst skar igenom den annars så lugna stallmiljön i det annars så rofyllda Moorland. Min uppmärksamhet vändes genast bort mot ridbanan, där en man i fyrtioårs åldern höll på att resa sig från marken. Att döma av hans sandiga ridbyxor ilsket röda ansikte hade han med all säkerhet precis flugit av.  Jag hann inte tänka så mycket på det, eftersom en häst sprang runt på ridbanan med stigbyglar och tyglar flängde runt hans kropp. Trots att hästen verkade ha panik och svetten löddrade på hans bog, var det den vackraste varelse jag sett i hela mitt liv. Jag nästan rös av förundran mitt under kalabaliken. Manen och svansen var vita likt nyfallen snö och hårremmen var mörkt grå, nästan svart. Som kol.

Det gick bara någon sekund, men tiden kunde lika väl ha stannat under tiden jag betraktade det magnifika djuret. Men ännu ett ilsket rop från mannen fick mig att vakna upp ur min trans. ”Ska det vara så jäkla svårt att få tag i honom?!” Med raska steg gick jag mot ridbanan. Tre stallskötare försökte fånga in hingsten, men ju mer dom lockade, ju mer verkade han springa. Det gick nästan farligt fort i kurvorna, och det var bara en tidsfråga innan djuret skulle gå omkull. Jag vet inte varför jag trodde att jag skulle lyckas få tag i honom, när ingen annan ens verkade få kontakt med hästen, men någonting i mig, fick mig att röra mig mot honom. Helt plötsligt befann jag mig ute i padocken. ”Hej, pojken min” Jollrade jag lugnt med blicken fäst på hans vackert musklade kropp. Ingen reaktion. Men vad hade jag väntat mig? Ändå kunde jag inte låta bli att känna det där stinget av besvikelse i mitt bröst, som om jag någonstans ändå kände att det här var något speciellt. Kanske var det därför jag tog ett par steg till mot hingsten. Jag vet inte riktigt vad jag sa. Jag vet bara att jag fortsatte prata med mjuk röst till honom, utan att på något sätt försöka tränga in honom. Det var då det hände. Hingsten vinklade sitt inneröra mot mig. Jag hade fått kontakt. Han saktade ner, och jag tog ett par steg till mot hans håll. Det fick honom att tvärstanna. Hans blick var misstänksamt fäst på mig, och fortfarande speglades ögonvitorna i hans mörka blick samtidigt som hans utvidgade näsborrar darrade för varenda ansträngda andetag han tog. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag vågade knappt andas. Skulle han få panik igen? Jag märkte inte längre vad som hände runt mig. Det enda jag kunde ha min uppmärksamhet på var hingsten. Det var som om det bara var han och jag kvar i världen. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i ansträngda andetag, och han darrade. Av utmattning, men säkert också av rädsla.  Det var nog en tio meter emellan oss, men jag rörde mig inte, och det gjorde heller inte hingsten. Ingen av oss vågade ta det första steget. Jag fortsatte tala till honom. Mjukt, lugnande, ömt. Jag hade bara varit i Moorland i fem minuter, men redan hade någon stulit mitt hjärta. Någon, vars namn jag inte ens visste , och som jag inte ens visste tillhörde någon i Moorland, eller den där sura gubben.

Så hände något magiskt. Efter ett kort ögonblick av tvekande, tog hingsten ett steg mot mig. Följt av ännu ett. Och utan att jag visste ordet av hade han suddat ut avståndet mellan oss helt och hållet. Min hand darrade när jag lät den smeka hans lena nosrygg. 
”Du var mig det vackraste jag sett i hela mitt liv” Viskade jag. Hingsten drog en lättnadens suck, när min röst fortfarande var mjuk. Som om han väntat på skrik som aldrig kom. ”Vad har du för namn, månntro?” 
”Quickwhisper” En ljus, snäll röst fick mig rycka till av förvåning. Jag hade nästan glömt att jag inte var ensam med hingsten. Jag vred på huvudet och fick syn på en ung tjej med blåa, snälla ögon och sitt blonda hår uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon log från öga till öga av lättnad. Jag kände snart igen henne som Jenna, tjejen som hjälpt mig få jobbet som stallskötare på Moorland.
 ”Snacka om storstilad entré, Melissa! Hur gjorde du det där?” Jenna såg med stora ögon mot mig, uppenbarligen imponerad. ”Jag tror vi anställde helt rätt tjej, May.” Fortsatte hon, och en tjej med rödorange hårfärg , som uppenbarligen var May, nickade ivrigt. Jag kunde inte hejda rodnaden som spred sig över mina kinder. 
”Jag brukar inte ha såhär god hand med hästar. Jag menar…. Jag..” Jag hittade inga ord och Jenna skrattade. ”Äsch, var inte blyg. Du är duktig med hästar, annars hade jag aldrig låtit dig komma hit.”

”Ge hit kräket nu så ska jag visa honom hur en riktig häst ska bete sig. Han måste lära sig lite hyfs!” Mannen som ramlat av avbröt oss och närmade sig med ilskna steg. Innan jag ens hann fatta vad som hände slet han tygeln ur handen på mig. Quickwhisper kastade upp huvudet och började backa. Uppenbarligen tålde han inte hårda tag alls, och utan att jag hann tänka efter skrek jag. 
”Nej!” Varför jag skrek vet jag inte. Men av någon anledning så kände jag någon sorts panik spridas i min kropp, som om… som om det Quickwhisper kände smittade av sig på mig. 
Mitt skrik fick mannen att hejda sig. 
”Vad?! Det är min häst, jag gör vad jag vill med honom. Och fortsätter han såhär så blir det korv av honom, det kan jag lova dig, flicksnärta! Jag kom hit för att få lite fason på honom, men han är ju värre än vanligt, den envisa åsnan! Sju år gammal och har aldrig låtit en enda människa rida honom ordentligt! Det är väl ändå ett under att han fortfarande andas och inte är smörgåspålägg.” Mannen blev rödare och rödare i ansiktet under tiden han pratade. Hingsten blev oroligare för varje sekund som gick, och jag kände hur rädslan spreds i min kropp… Var det ens möjligt? Att samma känsla som hästen hade kände jag? Det var en underlig tanke, och kanske var det därför jag skakade av mig den lika snabbt som den uppkommit.

Mannen försökte desperat att sätta foten i stigbygeln igen, men förgäves. Hingsten gick runt, runt i en cirkel och vägrade låta mannen hoppa upp på hans rygg igen. 
”Du är för hård mot honom” Orden flög ur mig innan jag hann stoppa dom. Mannen tvärstannade sina försök att hoppa upp, och vände sig mot mig, granskandes. Han såg rasande ut. Men så förändrades hans ansiktsuttryck och ett sorts hånleende spred sig på hans läppar. 
”För hård, säger du?” Han skrattade glädjelöst. ”En.. hur gammal är du? 14? …En 14-åring kommer alltså hit och säger att jag är får hård mot min egen häst?” 
Jag svalde hårt, men sa ingenting. 
”Nåväl. Om du tror att du vet så mycket, varför ger du det inte ett försök själv?” 
Jag frös till. Menade han att jag skulle hoppa upp på hingsten? 
”Seså, upp med dig då om du är så duktig” Flinade han elakt. 
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag ville ingenting hellre än att sitta på det vackra djuret framför mig, men samtidigt… Han hade inte låtit en enda ryttare ställa några som helst krav på honom och jag skulle säkert också med all säkerhet åka i backen.  Min blick mötte hingstens mörka ögon. Och igen blommade den där känslan av att höra ihop upp i mitt bröst. Ett konstigt lugn spred sig över min oro. ’Var inte rädd, Melissa. Du klarar det’. Det var som om jag tänkte orden, men samtidigt som någon annan sa dom till mig. Och utan att ens ge mannen en endaste liten blick, gick jag mot hingsten igen. 
”Melissa, nej!” Jennas röst var fylld av oro, men jag ignorerade henne. Hingsten ägde redan mitt hjärta, och det här kändes på något sätt rätt. Som om det var den enda chansen Quickwhisper hade kvar. Om inte jag kunde hjälpa honom, kunde ingen. ”Vi kan klara det, fina fina Quickwhisper.” Jag viskade så tyst så bara hingsten skulle kunna höra.  Med darrande hand strök jag hans gråa hårrem, innan jag satte vänsterfoten i stigbygeln…..

Man säger sig älska en människa. En människa man aldrig träffat IRL. Allt man har att gå på är den andres ord. Aldrig kan man bevisa något, aldrig kan man vara 100 % säker på att personen bakom namnet är den som den säger sig vara. Varför ska man då behöva ljuga ihop ett liv? Jag menar... varför inte vara sig själv? Jag tror att om du varit den du faktiskt ÄR från början, när du först hittade SSO, så hade allt varit så mycket enklare för dig. Men nu, intrasslad i lögner så går det inte så bra längre. Jag är inte dum i huvudet, jag vet när folk är falska. Jag skriver detta, för att DU ska få en chans att erkänna dina felsteg själv, innan vi konfronterar dig. Jag önskar bara att du kunde förklara VARFÖR i helvete du spridit ut en sån här historia om ditt liv. Jag är beredd att förlåta, om du själv kan erkänna att du gjort fel och berättar på riktigt vem du är. Jag förstår verkligen inte varför man ljuger om en sådan sak som sitt liv. Det är patetiskt, töntigt och lågt. Jag vet att du läser detta, och jag ber om ursäkt om du tycker det är hårt. Men jag HATAR när folk ljuger. Det är fan det värsta man kan göra. Speciellt när man sagt en miljon gånger om att man älskar de människor som man ljuger för, och som dessutom tillhör samma klubb. Fy fan vad besviken jag är. Igen - jag hoppas att du kan erkänna dina felsteg själv, annars kommer jag dra upp det i klubbchatten en dag, tyvärr. För jag vägrar ha människor som är så falska som du i en klubb som är byggd av kärlek och vänskap. ;_;  Enda anledningen till att jag inte sagt något än, är för att folk älskar dig. DIG, som den person du SAGT dig vara. Men vet du? Jag tror, att om du faktiskt berättar vem du ÄR, så kommer folk förlåta och älska dig precis lika mycket. Det är bara det att lögner skapar ett stort glapp mellan människor. Tänk på det. Och som sagt. Jag är hundra procent säker på att du som känner dig träffad vet att det är du, och berättar inte du så kommer jag göra det. Punkt slut. :) Skulle det inte kännas lite bättre om det var du själv som berättade att du faktiskt ljugit? :)

Om det nu är sant allt det som du säger? Varför lägger du upp google bilder osv då? Jag skulle verkligen vilja ha ett svar på det. 

Min bästaste Bam har gjort en underbar video som alla borde se! Så därför kan jag inte låta bli att dela den :D <3
 

När sso ändrade manen faller han mig inte i smaken, så bye bye. Lite surt eftersom det är mina riktiga pengar jag köpt honom för. Men sso verkar ju inte bry sig om sånt. c: Kommer aldrig sluta vara bitter för det haha. ><