Tänkte att jag skulle lägga ut del 1, och om den uppskattas så fortsätter jag skriva. Denna har jag publicerat för länge sedan i min gamla blogg, men jag blev så sugen på att fortsätta den, så här kommer del 1 igen! :D
ÖDETS KRAFT - DEL 1
”Men fånga in hästkräket då!” En hård och kall mansröst skar igenom den annars så lugna stallmiljön i det annars så rofyllda Moorland. Min uppmärksamhet vändes genast bort mot ridbanan, där en man i fyrtioårs åldern höll på att resa sig från marken. Att döma av hans sandiga ridbyxor ilsket röda ansikte hade han med all säkerhet precis flugit av. Jag hann inte tänka så mycket på det, eftersom en häst sprang runt på ridbanan med stigbyglar och tyglar flängde runt hans kropp. Trots att hästen verkade ha panik och svetten löddrade på hans bog, var det den vackraste varelse jag sett i hela mitt liv. Jag nästan rös av förundran mitt under kalabaliken. Manen och svansen var vita likt nyfallen snö och hårremmen var mörkt grå, nästan svart. Som kol.
Det gick bara någon sekund, men tiden kunde lika väl ha stannat under tiden jag betraktade det magnifika djuret. Men ännu ett ilsket rop från mannen fick mig att vakna upp ur min trans. ”Ska det vara så jäkla svårt att få tag i honom?!” Med raska steg gick jag mot ridbanan. Tre stallskötare försökte fånga in hingsten, men ju mer dom lockade, ju mer verkade han springa. Det gick nästan farligt fort i kurvorna, och det var bara en tidsfråga innan djuret skulle gå omkull. Jag vet inte varför jag trodde att jag skulle lyckas få tag i honom, när ingen annan ens verkade få kontakt med hästen, men någonting i mig, fick mig att röra mig mot honom. Helt plötsligt befann jag mig ute i padocken. ”Hej, pojken min” Jollrade jag lugnt med blicken fäst på hans vackert musklade kropp. Ingen reaktion. Men vad hade jag väntat mig? Ändå kunde jag inte låta bli att känna det där stinget av besvikelse i mitt bröst, som om jag någonstans ändå kände att det här var något speciellt. Kanske var det därför jag tog ett par steg till mot hingsten. Jag vet inte riktigt vad jag sa. Jag vet bara att jag fortsatte prata med mjuk röst till honom, utan att på något sätt försöka tränga in honom. Det var då det hände. Hingsten vinklade sitt inneröra mot mig. Jag hade fått kontakt. Han saktade ner, och jag tog ett par steg till mot hans håll. Det fick honom att tvärstanna. Hans blick var misstänksamt fäst på mig, och fortfarande speglades ögonvitorna i hans mörka blick samtidigt som hans utvidgade näsborrar darrade för varenda ansträngda andetag han tog. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag vågade knappt andas. Skulle han få panik igen? Jag märkte inte längre vad som hände runt mig. Det enda jag kunde ha min uppmärksamhet på var hingsten. Det var som om det bara var han och jag kvar i världen. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i ansträngda andetag, och han darrade. Av utmattning, men säkert också av rädsla. Det var nog en tio meter emellan oss, men jag rörde mig inte, och det gjorde heller inte hingsten. Ingen av oss vågade ta det första steget. Jag fortsatte tala till honom. Mjukt, lugnande, ömt. Jag hade bara varit i Moorland i fem minuter, men redan hade någon stulit mitt hjärta. Någon, vars namn jag inte ens visste , och som jag inte ens visste tillhörde någon i Moorland, eller den där sura gubben.
Så hände något magiskt. Efter ett kort ögonblick av tvekande, tog hingsten ett steg mot mig. Följt av ännu ett. Och utan att jag visste ordet av hade han suddat ut avståndet mellan oss helt och hållet. Min hand darrade när jag lät den smeka hans lena nosrygg.
”Du var mig det vackraste jag sett i hela mitt liv” Viskade jag. Hingsten drog en lättnadens suck, när min röst fortfarande var mjuk. Som om han väntat på skrik som aldrig kom. ”Vad har du för namn, månntro?”
”Quickwhisper” En ljus, snäll röst fick mig rycka till av förvåning. Jag hade nästan glömt att jag inte var ensam med hingsten. Jag vred på huvudet och fick syn på en ung tjej med blåa, snälla ögon och sitt blonda hår uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon log från öga till öga av lättnad. Jag kände snart igen henne som Jenna, tjejen som hjälpt mig få jobbet som stallskötare på Moorland.
”Snacka om storstilad entré, Melissa! Hur gjorde du det där?” Jenna såg med stora ögon mot mig, uppenbarligen imponerad. ”Jag tror vi anställde helt rätt tjej, May.” Fortsatte hon, och en tjej med rödorange hårfärg , som uppenbarligen var May, nickade ivrigt. Jag kunde inte hejda rodnaden som spred sig över mina kinder.
”Jag brukar inte ha såhär god hand med hästar. Jag menar…. Jag..” Jag hittade inga ord och Jenna skrattade. ”Äsch, var inte blyg. Du är duktig med hästar, annars hade jag aldrig låtit dig komma hit.”
”Ge hit kräket nu så ska jag visa honom hur en riktig häst ska bete sig. Han måste lära sig lite hyfs!” Mannen som ramlat av avbröt oss och närmade sig med ilskna steg. Innan jag ens hann fatta vad som hände slet han tygeln ur handen på mig. Quickwhisper kastade upp huvudet och började backa. Uppenbarligen tålde han inte hårda tag alls, och utan att jag hann tänka efter skrek jag.
”Nej!” Varför jag skrek vet jag inte. Men av någon anledning så kände jag någon sorts panik spridas i min kropp, som om… som om det Quickwhisper kände smittade av sig på mig.
Mitt skrik fick mannen att hejda sig.
”Vad?! Det är min häst, jag gör vad jag vill med honom. Och fortsätter han såhär så blir det korv av honom, det kan jag lova dig, flicksnärta! Jag kom hit för att få lite fason på honom, men han är ju värre än vanligt, den envisa åsnan! Sju år gammal och har aldrig låtit en enda människa rida honom ordentligt! Det är väl ändå ett under att han fortfarande andas och inte är smörgåspålägg.” Mannen blev rödare och rödare i ansiktet under tiden han pratade. Hingsten blev oroligare för varje sekund som gick, och jag kände hur rädslan spreds i min kropp… Var det ens möjligt? Att samma känsla som hästen hade kände jag? Det var en underlig tanke, och kanske var det därför jag skakade av mig den lika snabbt som den uppkommit.
Mannen försökte desperat att sätta foten i stigbygeln igen, men förgäves. Hingsten gick runt, runt i en cirkel och vägrade låta mannen hoppa upp på hans rygg igen.
”Du är för hård mot honom” Orden flög ur mig innan jag hann stoppa dom. Mannen tvärstannade sina försök att hoppa upp, och vände sig mot mig, granskandes. Han såg rasande ut. Men så förändrades hans ansiktsuttryck och ett sorts hånleende spred sig på hans läppar.
”För hård, säger du?” Han skrattade glädjelöst. ”En.. hur gammal är du? 14? …En 14-åring kommer alltså hit och säger att jag är får hård mot min egen häst?”
Jag svalde hårt, men sa ingenting.
”Nåväl. Om du tror att du vet så mycket, varför ger du det inte ett försök själv?”
Jag frös till. Menade han att jag skulle hoppa upp på hingsten?
”Seså, upp med dig då om du är så duktig” Flinade han elakt.
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag ville ingenting hellre än att sitta på det vackra djuret framför mig, men samtidigt… Han hade inte låtit en enda ryttare ställa några som helst krav på honom och jag skulle säkert också med all säkerhet åka i backen. Min blick mötte hingstens mörka ögon. Och igen blommade den där känslan av att höra ihop upp i mitt bröst. Ett konstigt lugn spred sig över min oro. ’Var inte rädd, Melissa. Du klarar det’. Det var som om jag tänkte orden, men samtidigt som någon annan sa dom till mig. Och utan att ens ge mannen en endaste liten blick, gick jag mot hingsten igen.
”Melissa, nej!” Jennas röst var fylld av oro, men jag ignorerade henne. Hingsten ägde redan mitt hjärta, och det här kändes på något sätt rätt. Som om det var den enda chansen Quickwhisper hade kvar. Om inte jag kunde hjälpa honom, kunde ingen. ”Vi kan klara det, fina fina Quickwhisper.” Jag viskade så tyst så bara hingsten skulle kunna höra. Med darrande hand strök jag hans gråa hårrem, innan jag satte vänsterfoten i stigbygeln…..
ÖDETS KRAFT - DEL 1
”Men fånga in hästkräket då!” En hård och kall mansröst skar igenom den annars så lugna stallmiljön i det annars så rofyllda Moorland. Min uppmärksamhet vändes genast bort mot ridbanan, där en man i fyrtioårs åldern höll på att resa sig från marken. Att döma av hans sandiga ridbyxor ilsket röda ansikte hade han med all säkerhet precis flugit av. Jag hann inte tänka så mycket på det, eftersom en häst sprang runt på ridbanan med stigbyglar och tyglar flängde runt hans kropp. Trots att hästen verkade ha panik och svetten löddrade på hans bog, var det den vackraste varelse jag sett i hela mitt liv. Jag nästan rös av förundran mitt under kalabaliken. Manen och svansen var vita likt nyfallen snö och hårremmen var mörkt grå, nästan svart. Som kol.
Det gick bara någon sekund, men tiden kunde lika väl ha stannat under tiden jag betraktade det magnifika djuret. Men ännu ett ilsket rop från mannen fick mig att vakna upp ur min trans. ”Ska det vara så jäkla svårt att få tag i honom?!” Med raska steg gick jag mot ridbanan. Tre stallskötare försökte fånga in hingsten, men ju mer dom lockade, ju mer verkade han springa. Det gick nästan farligt fort i kurvorna, och det var bara en tidsfråga innan djuret skulle gå omkull. Jag vet inte varför jag trodde att jag skulle lyckas få tag i honom, när ingen annan ens verkade få kontakt med hästen, men någonting i mig, fick mig att röra mig mot honom. Helt plötsligt befann jag mig ute i padocken. ”Hej, pojken min” Jollrade jag lugnt med blicken fäst på hans vackert musklade kropp. Ingen reaktion. Men vad hade jag väntat mig? Ändå kunde jag inte låta bli att känna det där stinget av besvikelse i mitt bröst, som om jag någonstans ändå kände att det här var något speciellt. Kanske var det därför jag tog ett par steg till mot hingsten. Jag vet inte riktigt vad jag sa. Jag vet bara att jag fortsatte prata med mjuk röst till honom, utan att på något sätt försöka tränga in honom. Det var då det hände. Hingsten vinklade sitt inneröra mot mig. Jag hade fått kontakt. Han saktade ner, och jag tog ett par steg till mot hans håll. Det fick honom att tvärstanna. Hans blick var misstänksamt fäst på mig, och fortfarande speglades ögonvitorna i hans mörka blick samtidigt som hans utvidgade näsborrar darrade för varenda ansträngda andetag han tog. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag vågade knappt andas. Skulle han få panik igen? Jag märkte inte längre vad som hände runt mig. Det enda jag kunde ha min uppmärksamhet på var hingsten. Det var som om det bara var han och jag kvar i världen. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i ansträngda andetag, och han darrade. Av utmattning, men säkert också av rädsla. Det var nog en tio meter emellan oss, men jag rörde mig inte, och det gjorde heller inte hingsten. Ingen av oss vågade ta det första steget. Jag fortsatte tala till honom. Mjukt, lugnande, ömt. Jag hade bara varit i Moorland i fem minuter, men redan hade någon stulit mitt hjärta. Någon, vars namn jag inte ens visste , och som jag inte ens visste tillhörde någon i Moorland, eller den där sura gubben.
Så hände något magiskt. Efter ett kort ögonblick av tvekande, tog hingsten ett steg mot mig. Följt av ännu ett. Och utan att jag visste ordet av hade han suddat ut avståndet mellan oss helt och hållet. Min hand darrade när jag lät den smeka hans lena nosrygg.
”Du var mig det vackraste jag sett i hela mitt liv” Viskade jag. Hingsten drog en lättnadens suck, när min röst fortfarande var mjuk. Som om han väntat på skrik som aldrig kom. ”Vad har du för namn, månntro?”
”Quickwhisper” En ljus, snäll röst fick mig rycka till av förvåning. Jag hade nästan glömt att jag inte var ensam med hingsten. Jag vred på huvudet och fick syn på en ung tjej med blåa, snälla ögon och sitt blonda hår uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon log från öga till öga av lättnad. Jag kände snart igen henne som Jenna, tjejen som hjälpt mig få jobbet som stallskötare på Moorland.
”Snacka om storstilad entré, Melissa! Hur gjorde du det där?” Jenna såg med stora ögon mot mig, uppenbarligen imponerad. ”Jag tror vi anställde helt rätt tjej, May.” Fortsatte hon, och en tjej med rödorange hårfärg , som uppenbarligen var May, nickade ivrigt. Jag kunde inte hejda rodnaden som spred sig över mina kinder.
”Jag brukar inte ha såhär god hand med hästar. Jag menar…. Jag..” Jag hittade inga ord och Jenna skrattade. ”Äsch, var inte blyg. Du är duktig med hästar, annars hade jag aldrig låtit dig komma hit.”
”Ge hit kräket nu så ska jag visa honom hur en riktig häst ska bete sig. Han måste lära sig lite hyfs!” Mannen som ramlat av avbröt oss och närmade sig med ilskna steg. Innan jag ens hann fatta vad som hände slet han tygeln ur handen på mig. Quickwhisper kastade upp huvudet och började backa. Uppenbarligen tålde han inte hårda tag alls, och utan att jag hann tänka efter skrek jag.
”Nej!” Varför jag skrek vet jag inte. Men av någon anledning så kände jag någon sorts panik spridas i min kropp, som om… som om det Quickwhisper kände smittade av sig på mig.
Mitt skrik fick mannen att hejda sig.
”Vad?! Det är min häst, jag gör vad jag vill med honom. Och fortsätter han såhär så blir det korv av honom, det kan jag lova dig, flicksnärta! Jag kom hit för att få lite fason på honom, men han är ju värre än vanligt, den envisa åsnan! Sju år gammal och har aldrig låtit en enda människa rida honom ordentligt! Det är väl ändå ett under att han fortfarande andas och inte är smörgåspålägg.” Mannen blev rödare och rödare i ansiktet under tiden han pratade. Hingsten blev oroligare för varje sekund som gick, och jag kände hur rädslan spreds i min kropp… Var det ens möjligt? Att samma känsla som hästen hade kände jag? Det var en underlig tanke, och kanske var det därför jag skakade av mig den lika snabbt som den uppkommit.
Mannen försökte desperat att sätta foten i stigbygeln igen, men förgäves. Hingsten gick runt, runt i en cirkel och vägrade låta mannen hoppa upp på hans rygg igen.
”Du är för hård mot honom” Orden flög ur mig innan jag hann stoppa dom. Mannen tvärstannade sina försök att hoppa upp, och vände sig mot mig, granskandes. Han såg rasande ut. Men så förändrades hans ansiktsuttryck och ett sorts hånleende spred sig på hans läppar.
”För hård, säger du?” Han skrattade glädjelöst. ”En.. hur gammal är du? 14? …En 14-åring kommer alltså hit och säger att jag är får hård mot min egen häst?”
Jag svalde hårt, men sa ingenting.
”Nåväl. Om du tror att du vet så mycket, varför ger du det inte ett försök själv?”
Jag frös till. Menade han att jag skulle hoppa upp på hingsten?
”Seså, upp med dig då om du är så duktig” Flinade han elakt.
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag ville ingenting hellre än att sitta på det vackra djuret framför mig, men samtidigt… Han hade inte låtit en enda ryttare ställa några som helst krav på honom och jag skulle säkert också med all säkerhet åka i backen. Min blick mötte hingstens mörka ögon. Och igen blommade den där känslan av att höra ihop upp i mitt bröst. Ett konstigt lugn spred sig över min oro. ’Var inte rädd, Melissa. Du klarar det’. Det var som om jag tänkte orden, men samtidigt som någon annan sa dom till mig. Och utan att ens ge mannen en endaste liten blick, gick jag mot hingsten igen.
”Melissa, nej!” Jennas röst var fylld av oro, men jag ignorerade henne. Hingsten ägde redan mitt hjärta, och det här kändes på något sätt rätt. Som om det var den enda chansen Quickwhisper hade kvar. Om inte jag kunde hjälpa honom, kunde ingen. ”Vi kan klara det, fina fina Quickwhisper.” Jag viskade så tyst så bara hingsten skulle kunna höra. Med darrande hand strök jag hans gråa hårrem, innan jag satte vänsterfoten i stigbygeln…..
RSS Feed